Professor Jacob W.F. Sundberg in memoriam
Med Professor Jacob W.F. Sundberg har en kraftfull personlighet med en rik och internationellt erkänd livsgärning gått ur tiden.
Professor Sundberg gjorde sig tidigt internationellt känd, först genom sina arbeten inom lufträtten (bl.a. doktorsavhandlingen Air Charter 1961), civilrätten (större verk om bl.a. omvandlingen av den svenska familjerätten och utvecklingen av det civilrättsliga ansvaret vid fel i lejt gods), internationell rätt, bl.a. internationell straffrätt (skrifter om terrorism, flygkapningar och traktatstolkning m.m.), och särskilt efter utnämnandet 1970 till professor i allmän rättslära, som en kraftfull förespråkare för mänskliga rättigheter och respekt för rättsstaten och demokratin, särskilt i ljuset av kraven i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna Han var därmed en kraftfull kritiker av den vid den tiden dominerande Hägerströmianska filosofin och dess värdenihilism, ofta känd som den s.k. Uppsalaskolan, och dess negation av varje rättighets begrepp. Ett stort livsverk, alltfort högaktuellt, var uppsättandet av den nordiska rättegångstävlingen ”Sporrong och Lönnroth” med Europakonventionen som ledstjärna.
Professor Sundberg, föddes 29 maj 1927. Han var son till professor Halvar G.F. Sundberg och dennes hustru Margit, född Hammarberg. Halvar Sundberg var professor i stats- förvaltnings- och folkrätt, borgarråd i Stockholm och grundare av Institutet för Offentlig och Internationell Rätt. Jacob Sundberg fick en internationell uppfostran med många utlandsvistelser. Under kriget tog familjen också emot krigsbarn från Finland som han växte upp med. Han tog studentexamen vid Östra Real i Stockholm, 1945 och jur. kand. examen 1948 vid 21 års ålder. Han fullföljde militärtjänsten med en reservofficers utbildning 1949–51 vid sjökrigsskolan i Näsby och blev med tiden kapten i flottan reserv. Han invaldes i Kungliga Örlogsmannasällskapet som korresponderande ledamot 1967 och var också vid olika tillfällen lärare i folkrätt vid militärhögskolan.
Efter reservofficersutbildningen började hans juridiska karriär på allvar med tingstjänstgöring i Sundsvall, följd av en Master of Comparative Jurisprudence vid New York University 1957, doktorstudier i lufträtt, avslutade med avhandlingen Air Charter 1961 och hovrättstjänstgöring 1962–63. Han blev sistnämnda år också preceptor i civilrätt vid Stockholms universitet.
Hela hans juristgärning har karakteriserats av ett internationellt, komparativt, kritiskt och kreativt perspektiv på juridiken och dess roll i samhället och en ovanligt väl utvecklad kapacitet att entusiasmera generationer av unga studenter, i Sverige, Europa, USA och många andra länder.
Hans komparativa perspektiv var inte bara geografiskt, det var också historiskt. Hans första skrift slog an tonen: ”Francisco de Vitoria och naturrätten” publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift 1949. Hans stora rättshistoriska verk ”Från Eddan t. Ekelöf” 1973, som analyserade rättskällelärans historia i Norden, inleddes typiskt med iakttagelsen att rätten i mångt och mycket var den svages vapen. Sina internationella perspektiv till trots var han också en stor ”nordist”. Främjandet av nordisk gemenskap och förståelse kom också att bli en viktig del av hans livsgärning.
Under sin hovrättstjänstgöring blev han en av de första, troligen den förste, svenske domare som använde Europakonventionen och dess skydd för fri- och rättigheter i den svenska dömande verksamheten. I domen i fråga från 1963 fann han Konventionens krav på respekt för yttrandefriheten väga tyngre än kraven på ordning enligt ordningsstadgan. Målet rörde frågan om straffrättsligt ansvar för deltagandet i en provocerande politisk demonstration i Stockholm, det s.k. ”Algérie française” målet. Han utvecklade här de tankegångar som hans far Halvar G.F. Sundberg givit uttryck för vid Konventionens undertecknande 1950. Denne hade varit en av de första att se Konventionens potential när det gällde att stärka rättsstaten och gå till angrepp mot den i Sverige förhärskande Hägerstömianismen och därför direkt tagit med den som en viktig rättskälla redan 1957 i den 7:e upplagan av Malmgrens välkända ”Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar” vilken Halvar Sundberg gav ut tillsammans med Erik Fahlbeck.
Ansatsen var inte okontroversiell och han visade också ovanligt mod genom att ta sig an grundläggande juridiska frågor även om dessa var politiskt och akademiskt känsliga, rent av klart impopulära eller utanför dåtidens offentliga svenska debatt. Hans bok ”Minnen från en stormig professur” beskriver på ett talande sätt de många strider som följde hans skarpa kritik mot den officiella okritiska tron på det socialistiska budskapet med dess brist på förståelse för rättsstatens krav och behovet av skydd för individuella rättigheter. Ansatsen gick emot Hägerströmiansmens praktiska syn på rätten som omfattades av många betydelsefulla marxistiska och socialistiska politiker, ämbetsmän och forskare. Rätten var blott ett instrument för makten helt underkastat politiken. Följden blev att, som professorn Lundstedt uttryckte saken, ett påstående att en lag skulle kunna kränka en rättighet var ”lika meningslöst som en papegojas pladder”. Den dåvarande justitieministern Geijer gav i början på 70-talet det hela en mer politisk vinkling: det var ett odemokratiskt synsätt att i domstolarna se ett individen skydd mot staten. Hägerströms anhängare syns här dock ha mer okritiskt anammat läran än mästaren själv som professor Sundberg noterade i boken ”Hägerström and Finland’s Struggle for Law”. Hägerström, erinrade skriften, hade själv, konfronterad av konsekvenserna av det nakna ryska maktspråket mot Finland vid sekelskiftet 1900, ställt sig grundläggande frågor om sin läras räckvidd vid en sådan konfrontation.
Denna syn gick också helt emot den allmänna europeiska erfarenheten att politiken måste ha gränser för att säkra europeisk fred och socialt och ekonomiskt framsteg. Den stora europeiska erfarenheten var att dessa gränser utgjordes av respekt för demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter. Säkra respekt för dessa grundprinciper krävde en kollektiv garanti. Historien hade tydligt visat att vad tyskar gjorde i Tyskland var inte bara en tysk angelägenhet, det var en europeisk angelägenhet. Det främsta europeiska svaret blev Europakonventionen, det första europeiska efterkrigsinstrument som gav en internationell organisation rätt fatta beslut i viktiga frågor med majoritetsbeslut: Europarådets Ministerkommitté fick således redan 1950 rätt att med 2/3 majoritet bestämma om kränkningar av konventionen och om den effekt kräkningsbeslut skulle ges. Andra instrument med liknande arrangemang skulle följa främst Kol- och stålunionen, Euratom och den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Professor Sundbergs fortsatta insatser i syfte att stärka konventionens reception i svensk rätt och respekten för individen blev, Sveriges internationella engagemang i Europarådet till trots, inte populära på hemmaplan.
Han lyckades dock 1982, med stöd av schweiziska ambassaden, organisera ett stort kollokvium på Svea hovrätt med UD och höga Europarådsdignitärer. Kollokviet till trots, fortsatte Utrikesdepartementet dock liksom ett antal universitetskollegor att insistera på att konventionen ej hade direkt relevans för svensk rättstillämpning. Sådan relevans kunde komma i fråga blott i de delar konventionen transformerats till svensk rätt via lagstiftning.
Inspirerad av sina amerikanska erfarenheter och nordiska ambition, lyckades professor Sundberg parallellt organisera en mycket framgångsrik rättegångstävling med Europakonventionen som utgångspunkt – den nordiska rättegångstävlingen Sporrong Lönnroth. Den första avhölls 1984. Tävlingen blev en enorm succès och kom under 20 år att ledas av professor Sundberg. De tävlande organiserades i studentlag från ett tiotal nordiska universitet, organiserade i klubbar ledda av framstående advokater och stöttade av jurister både från den praktiska och den akademiska världen. Tävlingens prestige och nordiska dimension förstärktes genom att de nordiska högsta domstolarna i tur och ordning upplät sina lokaler för tävlingen (i Sverige tackade HD dock efter kort tid nej, men Svea hovrätt trädde raskt i dess ställe på initiativ av presidenten Birgitta Blom). Finalen hålls inför de nordiska domarna i Europadomstolen. Tävlingen fortlever alltfort precis som professor Sundberg organiserade den och har av Europarådets Ministerkommitté angivits som ett gott exempel på hur kunskap om Konventionen kan spridas. Den har också kopierats på Balkan och sedan några år organiseras en ”grande finale” i Strasbourg av Human Rights Defenders mellan de vinnande lagen i respektive tävling.
Professor Sundbergs engagemang för Europakonventionen stöddes starkt av Europadomstolens President Rolv Ryssdal, Kommissionens President Jochen Frowein liksom av många andra höga personligheter och tjänstemän i Europarådet. Parallellt med utvecklingen av tävlingen fick professor Sundberg 1983 av Europarådet förtroendet att bli svensk rapportör vad gällde Europakonventionens tillämpning i Sverige. Resultatet blev serien ””Human Rights in Sweden”, 1984-1988, som ingående skildrade den juridiska och politiska utvecklingen vad gällde införlivandet av Europakonventionen.
Detta europeiska stöd hindrade inte att Professor Sundbergs engagemang alltfort hade svårt vinna gehör i svenska akademiska och politiska kretsar. Motståndet kom till särskilt till uttryck i det s.k. ius docendi ärendet. Detta var ett initiativ taget 1989 av juridiska linjenämnden vid Stockholms Universitet syfte att ta ifrån honom hans undervisningsrätt – ius docendi. Hans undervisning om mänskliga rättigheter påstods inte vara ”vetenskaplig”! Initiativet ledde dock, mycket tack vare professor Sundbergs stora internationella akademiska in erkännande, till en så stor internationell uppmärksamhet och indignation att försöket, stött av UHÄ, måste läggas ner.
Dessa incidenter till trots, kom Professor Sundbergs arbete, kanske särskilt via rättegångstävlingen framgång och den förtrogenhet med Konventionskraven denna gav svenska advokater och domare, att ge kraftigt stöd åt den ”judiciella” inkorporering av konventionen som utvecklades i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet. Man kan notera att Högsta domstolen under denna tid kom att de facto ge Konventionen åtskillig direkt effekt, bl.a. som en utgångspunkt för tolkningen av det svenska fri- och rättighetsskyddet. Denna utveckling speglade också den s.k. presumptionsteori som blivit alltmer populär, bl.a. i andra Nordiska länder, dvs att domstolar och myndigheter har rätt att presumera att lagstiftaren vill ha en konventionskonform lagtolkning. Många i doktrinen liksom UD menade dock alltfort att hänsynstagande till Konventionen i rättstillämpningen krävde transformation genom lagstiftning. Situationen löstes genom att riksdagen 1994 antog en lag som formellt inkorporerade Konventionen som svensk rätt från och med 1 januari 1995. Lagen gav upphov till en vänlig kommentar: detta är Sundbergs förtjänst! Hans verk hade i vart fall förberett marken för Sveriges medlemskap i det nyskapade EU där Konventionen sedan 1970-talet varit en del av de grundläggande rättsprinciperna som band gemenskaperna och därmed ingick i det acquis nya medlemmar sim Sverige måste godta.
Det kan erinras att transformationsteorins brister hade noterats bl.a. av Europarådets Ministerkommitté vilken tidigt uppmuntrade alla ansträngningar att ge Konventionskravens direkt effekt, bl.a. när den övervakade verkställigheten av Europadomstolens domar. Inte utan resultat. 2004 kunde Ministerkommittén med tillfredsställelse notera att Konventionen blivit accepterad som en del av den nationella rättsordningen i alla Europarådets medlemsländer.
Professor Sundbergs stora internationella engagemang, utöver det han visade Europakonventionen, kom också till uttryck, på många andra sätt, bl.a. via många uppdrag, särskilt i AIDP (Association de Droit Penal) och ILA (International Law Association) och som rapportör i olika FN sammanhang, bl.a. i flygkapningsfrågor. Hans mycket rika och komparativa forskararbete gjorde också att han blev inbjuden undervisa vid flera utländska universitet, särskilt i Amerika, bl.a. New York University, Fletcher School of Law and Diplomacy och Akron University.
Hans internationella anseende ledde till ett antal minnesvärde incidenter.
Den uruguayanske utrikesministern Héctor Gros Espiell bad t.ex. vid sitt besök i Sverige 1990 den svenska regeringen om ett särskilt möte med professorn. Han blev också kort därefter ombedd att bli ordförande i den icke statliga kommitté som exil ukrainare satt upp med uppdrag att söka utforska de verkliga orsakerna till den ukrainska hungersnöden under Stalintiden 1933-34. Kommittén publicerade en mycket uppmärksammad rapport 1990. Som erkänsla för sin insats fick han en personlig utmärkelse av den ukrainske presidenten Yushchenko 2005. Professor Sundbergs engagemang för de mänskliga rättigheterna ledde också till att den danska Wallenbergsföreningen förärade honom en guldmedalj vid en ceremoni i danska folketinget 1998. Hans stora insats gjorde också att han blev invald i den ärevördiga American Society of Arts and Sciences 2002.
Professor Sundberg gick formellt i pension 1993 men fortsatte länge sin verksamhet. Han ledde såldes som professor emeritus den Sporrong Lönnrothska tävlingen ytterligare 10 år fram till 2003 och fortsatte t.o.m. 2019 som hedersdeltagare i den, i samband med ledningsbytet omdöpta tävlingen, ”den nordiska rättegångstävlingen”. Också hans forskarverksamhet fortsatte och omfattade en lång serie uppmärksammade historiska betraktelser och skrifter kring Europakonventionen och dess roll i Sverige och Europa, särskilt i ljuset av den stora europeiska utvecklingen under 1990–2000 talen. Härtill publicerade han 2008 den ovannämnda djuplodande betraktelsen över samhällsutvecklingen och hans egen roll i densamma– boken ”Minnen från en stormig professur”. Som det noterades i en recension ”överraskande konciliant gentemot sina vedersakare”. Härtill kom en serie betraktelser kring Nordens historia, ofta presenterade som tal under the nordiska rättegångstävlingen.
En stor man, vän av ungdom, universella värden, Europa och Norden, har gått ur tiden.